”Allt kan hända”, det låter ju lite som en klyscha. Men VM i Kazan var en oförglömlig upplevelse.
Innan VM åkte jag till Ryssland med förhoppning om att kunna slå mina personliga rekord. Så klart hade det varit extra kul om det räckte till en finalplats på 100m då det skulle innebära en OS nominering. 50m skulle bli en bonus, den halkar liksom alltid med på något vis.
Första dagarna på VM började bra och jag lyckades simma mig till en OS nominering då jag slutade 7a på 100m bröstsim. Det blev inget personligt rekord men mina tider var stabilare än tidigare och simningen kändes riktigt bra. Jag var glad.
Med några dagars vila och träning var det dags för 50m bröstsim och efter lyckade lopp både i försök och semi var det på söndagen dags för final.
Söndagsmorgonen började med försök på 4*100m medley. Laget simmade riktigt bra och plötsligt fanns det en liiiiten tanke på att vi kanske kunde ta medalj, även om det skulle bli tufft. Mitt snabbaste lopp i en lagkapp. Bra start på dagen.
Dags för finalpass.
2a grenen, 50m bröstsim. I callroom: Meilutyte, Atkinson, Hardy, Efimova, Luthersdottir, Liver, Suo och jag.
Även om jag tränat på mina starter visste jag att jag skulle ligga efter de allra snabbaste tjejerna vid 15m. Jag hade bestämt mig innan loppet att göra mitt eget race, det gjorde jag på VM i Barcelona och då blev det nytt personligt rekord.
Jag låg efter i starten men lyckades ändå behålla lugnet och fokuserade på mig själv. Hela vägen in i mål. Vid 5 meter kvar kände jag att det skulle bli en perfekt målgång.
När jag tittade upp såg jag att det blinkade till på startpallen; men VA har jag tagit medalj?! Jag vände mig snabbt om (kanske snabbare än vad jag gör en vändning i vanliga fall) och fick se att mitt namn stod ÖVERST?!?!?
Jag kunde inte tro att det var sant. Så mycket känslor och intryck på en och samma gång. Tårar och skratt om vartannat och en hjärna som inte fattade någonting.
Lite mindre än 2h, många kramar och en prisutdelning senare var det dags att ladda om för medleylaget. Dags för fokus igen. Att ladda för laget med härliga tjejer var riktigt peppande, vi skulle ha kul där ute i bassängen. Och kul hade vi, så kul att vi simmade in på ett nytt Europarekord och det räckte hela vägen till ett silver!!!! Vi fattade ingenting, igen. Så mycket glädje!!
Vilken dag och vilket VM! Söndagen den 9e augusti, dagen då allt hände.
Tro på dig själv och det du gör, jobba smart och sluta inte drömma!
Detta var det roligaste mästerskapet jag varit på hittils i min karriär. Inte bara på grund av de positiva resultaten men för att jag såg till att njuta av varje sekund och ha roligt med mina kompisar. Så det viktigaste av allt: ha KUL!